Årets bästa internationella album 2018

År 2018 har varit en tumultartad period för hiphop-musiken överlag. Det har varit ett år präglat av beefs mellan gamla och nyspunna rivaler. Detta inkluderar allt från Pusha T & Kanye West vs. Drake, Cardi B vs. Nicki Minaj, Tory Lanez vs. Joyner Lucas och inte nämna 6ix9ine mot… ja.

Dramatiska och tidiga dödsfall liksom bortgångarna av Fredo Santano, XXXTentacion och Mac Miller, men även Lil Peeps död 2017 (de tre sistnämnda släppte sina respektive album i år), vilket ledde även till folk att omvärdera hur vart både gängkultur och den medicinska drogepidemin som bör diskuteras betydligt mycket oftare inom media.

Däremot går det inte att glömma att år 2018 har haft ett fantastiskt men även bitterljuvt år för den urbana musikscenen överlag. Många artister släppte utomstående debuter som är värda att nämna samtidigt som många gav ut underpresterande och rentav dåliga projekt i år. Men! Det är inte värt att nämna. Utan nu skall vi hylla några av de bästa musikprojekten inom hiphop, R&B, soul och urban musik, som har givits ut i år utan någon rangordning…

TESTING – A$AP Rocky

Ett hedersomnämnande som bör uppmärksammas i år är A$AP Rocky och sitt tredje studioalbum Testing. Mottagandet till albumet var minst sagt polariserande. Detta må ha berott åsikten kring att Rocky inkonsekventa försök till att vara experimentell i sitt artisteri. Å andra sidan räddas albumet dess gäster som medverkar. Kid Cudis nynnande på ”A$AP Forever”, Frank Ocean och FKA harmoniska features på ”Purity”, respektive ”Fukk Sleep”, och inte för att nämna grime-rapparen Skepta på hitsingeln ”Praise The Lord (Da Shine)”.

Bortom att Testing råkade ha ett antal för många spår samt mindre radiovänliga klang som många förväntade sig från rapparen, är detta enbart den naturliga och självsäkra A$AP Rocky som blivit eftertänksammare, musikaliskt mognare och ambitiösare gällande sitt musikskapande.

Astroworld –  Travis Scott

Astroworld förblir en av de mest, om inte det mest, eftertraktade albumsläppet, år 2018.  Det som sticker ut med Travis Scotts Astroworld är att inga av spåren låter likadant samt de frekventa ändringarna av beats som görs i mitten av spåren får lyssnarna verkligen känna sig välkomna in till Travis Scotts nöjespark. Produktionerna varierar mellan psykedeliska, höga tempon men även drömmiga melodier som det albumet fansenväntade på under en lång tid, speciellt med den kritiska besvikelsen med kollaborationsalbumet ”Huncho Jack, Jack Huncho”.

För övrigt är även texterna några av de mest personliga och ärligaste han har släppt under sin karriär. Han tacklar ämnen kring det nyfunna föräldraskapet, framgången, konkurrensen och den allmänna vardagen i livet.

Rapparen, producenten och sångaren har med ett antal gästinhopp som får hela projektet att handla om mer än bara Travis själv. Drake, Frank Ocean, Kid Cudi, Juice WRLD, James Blake och självaste Stevie Wonder är bara några av de artister som medverkar på artistens tredje fullängdare.

Victory Lap – Nipsey Hussle

Efter ett stort antal mixtapes (bland annat Bullets Ain’t Got No Name-serien, The Marathon och Crenshaw) beslutade Los Angeles-rapparen Ermias Asghedom, även känd som Nipsey Hussle att släppa sitt debutalbum Victory Lap.

Gällande albumet intrumentella front omfattar den en blandning mellan hemstadens klassiska G-funk-produktioner. Detta är förståeligt med tanke på att producerade av bland andra producent-duon Mike & Keys.

Texterna är behövliga och inspirerande, vilket kan höras i spår som ”Last Time That I Checc’d” (som gästas av YG)” och ”Million While You Young” som framförs med den profilerade låtskrivaren och R&B-artisten The-Dream. Lyssnarna följer med Nipsey Hussle genom sitt liv i brottslighet och gängmedlemskap och dess lärdomar som rapparen har fått lära sig i efterhand.

Kids See Ghosts – KIDS SEE GHOSTS

Kid Cudi och Kanye Wests relation har varit komplicerad. Sedan länge. Däremot har parets snart över ett deceiums långa musikaliska samarbeten lett till en kemi som förblir en av de mest inflytelserika inom hiphopen. Med sin gemensamma duo Kids See Ghosts samt sitt självbetitlade debutalbum klargörde enbart den här faktorn.

Kids See Ghosts blev en perfekt kollaboration som experimenterade både instrumentellt samt lyriskt. Cudi och West kombinerar allt mellan hiphop, experimentell- och psykedelisk musik och raprock. Albumet blev även det projekt som bägge verkligen behövde ge ut med tanke på de underpresterande insatserna på Wests album ”ye” och Cudis ”Passion, Pain & Demon Slayin’”.

Artisterna tacklar ämnen såsom psykisk ohälsa, kriminalitet inom afroamerikanska områden, drogmissbruk och livet i rampljuset med på typiska Mike Dean och Kanye West-inspirerade samples. Det spelar ingen roll ifall det är Louis Primas jullåt ”What Will Santa Claus Say (When He Finds Everybody Swinging)” på den sexuellt frustrerande sången ”4th Dimension” till den relativt okända demoinspelningar från Kurt Cobain på det temamässigt passande slutspåret; i slutändan kommer det projektet bli ihågkommet i båda artisterna imponerande diskografi.

My Dear Melancholy – The Weeknd

Under de senaste åren har kring The Weeknds musikgenre omdiskuterats, då de två senaste albumen Beauty Behind the Madness och Starboy kunde klassas som popmusik. Däremot gick Abel Tesfaye tillbaka till sina musikaliska rötter med sin allra första EP My Dear Melancholy; vilket är det bästa inom den alternativa R&B-scenen som har givits ut idag.

The Weeknd målar upp en sårbar och hjärtekrossad persona som får hans fans att bli nostalgiska till tiden när artisten släppte Trilogy-serien. Projektet skulle ha kunnig vara längre i sin helhet längre och mindre elektronisk pop-influerad men det hindrade inte projektet från att bli ett kompakt, välproducerad och spännande trailer/inledning till artistens kommande fullängdare.

En värdig notering är även The Weeknds val att lyfta upp och inkludera den franska techno-DJn och producenten Mike Lévy, kändare som Gesaffelstein på spåren ”I Was Never There” och ”Hurt You”. Han har bland annat producerat för Kanye Wests sjätte studioalbum Yeezus men även för artister som Lana Del Rey och A$AP Rocky.

Some Rap Songs – Earl Sweatshirt

Det hade gått över tre år sedan rapparen Earl Sweatshirt släppte ett studioalbum. Mycket har skett för den tidigare Odd Future-medlemmen däremellan. Hans pappa och välkände sydafrikanska poeten och politiska aktivisten Keoraptse Kgositsile gick bort, Earls forna musikkolektiv Odd Future splittrades, och fansen var allmänt fundersamma kring varför Earl Sweatshirt, vars riktiga namn är Thebe, inte släppte någon musik i den hektiska streaming-eran som musiken befinner sig i.

Rapparen rappar över hackiga lo-fi-beats produktioner där han ofta överröstas av sina egna samples i spåren. Låtarna är för det mesta inte mer än 2 minuter-långa och soniskt diffusa.

I Some Rap Songs utforskar Earl Sweatshirt genrer såsom afrikansk jazz, afroamerikansk soulmusik och avantgarde-rap i sina renaste former. Detta är sammanhängande med texterna som är till mestadels hyllningar till sin mamma; UCLA-professorn Cheryl Harris samt fadern. Medans i låtar som singeln ”Nowhere2Go” sjunger Earl Sweatshirt om sin depression och sökandet efter lycka.

Some Rap Songs är mindre lyriskt komplext och använder mindre metaforiska dubbelmeningar, svåra ordlekar och katchiga refränger och citat som de tidigare studioalbumen Doris och I Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside. Dock är Earl Sweatshirt råare och mer soniskt fängslande än han någonsin har varit, tack vare hur han konstnärligt blottar sig på det här albumet.

4. K.T.S.E. – Teyana Taylor

Albumet K.T.S.E. (Förkortning för Keep The Same Energy) blev introducerad som det sista av de fem albumen som Kanye West producerade under sina ökända albumsläpp från de såkallade ”Wyoming Sessions”.

I intervjuer (med bland annat de amerikanska radioprogrammen The Breakfast Club och BigBoyTV) förklarade Teyana Taylor att hon inte alls blev nöjd över hur slutresultatet för albumet blev. Detta berodde på det strikta formatet som enbart skulle innehålla Wests önskade sju spår samt att albumet blev rentav stressat och ofärdigt, enligt artisten.

Det hindrade inte K.T.S.E. från att bli en fin och härlig hyllning till melodisk rap och 1980-talets R&B. Därtill blandade albumet teman kring att sexuellt tillfredsställa sig själv, relationen till sin make och livet som nybliven mamma.

K.T.S.E. är Taylors inställsamma farväl till hennes tidigare poplåtar (som singeln ”Maybe” och debutalbumet VII) och ett glatt välkomnande in i diskussionen kring vem som egentligen är makthavaren inom R&B-genren.

Invasion of Privacy – Cardi B

Flertalet kritiker inte förväntade inte sig att den före detta reality-stjärnan från VH1-serien Love & Hip-Hop skulle dominera den globala musikscenen. Detta motbevisade Cardi B (som egentligen heter Belcalis Almanzar) med sitt debutalbum Invasion of Privacy.

Några värdiga nämnanden är bland annat hyllningar till hiphopen i sydstaterna görs i låten Bickenhead med referenser till rap-trion Three 6 Mafia som även innehåller även en sample av Too $horts låt ”Cusswords” och inlagda röster från DJ Jimis klassiker ”Bitches (Reply)”. För att inte nämna Billboard-ettan ”I Like It” som samplar Latin boogaloo-sångaren Pete Rodriguez (liksom Cardi även kommer från Bronx). Det var även glädjande att höra rapparna Bad Bunny och J Balvin nå till en större och bredare massa som resultat.

Dirty Computer – Janelle Monáe

Få artister har lyckats erhålla en gammal genre samtidigt som de förnyat det med teman som passar perfekt in i det sporadiska 10-talet som börjar sakta nå sitt slut.

Det hade gått cirka ett halvt decennium sedan Sean ”Diddy” Combs underbarn & Bad Boy Redords-medlemmen Janelle Monáe släppte sitt andra studioalbum ”The Electric Lady” och artisten har enbart utvecklats till det bättre sedan dess.

Några utomstående låtar på Dirty Computer är onekligen singlarna ”Django Jane” och ”Make Me Feel”. Den förstanämnda är en hyllning till kvinnlig Black Power där artisten rappar i ett nästintill Spoken word-format om sin tuffa uppväxt, sexismen och rasismen mot svarta kvinnor men att ändå hålla hoppet uppe och kämpa som hon och hennes folk gjort i århundraden. Medans ”Make Me Feel”  verkar som en homage till den bortgångne musiklegenden och mentorn Prince, medans texten handlar om Monáes bisexualitet. Låten är skriven tillsammans med bland annat den svenska låtskrivare-duon Mattman & Robin.

Ett bonus på albumet är övergången mellan spåren och hur de avrundas med rap-monologer från artisten själv.

I slutändan är Dirty Computer ett album dedikerad till folket inom HBTQ+, svarta kvinnor och män, och personer som inte är helt bekväma i sitt tillstånd beroende på vad skället än må vara. Sedan går det även här inte att glömma de gästinhoppen som medverkar på albumet som exempelvis Zoë Kravitz, Grimes och Pharrell Williams.

Daytona – Pusha T

En av de onekligen bästa albumen i år är Terrence Thortons, även känd som Pusha T’s tredje soloalbum Daytona. Det var oförutsägbart att ha stora förhoppningar om vad den nyblivna presidenten för skivbolaget G.O.O.D. Music hade för nytt material att komma med under 2018. Men det blev verkligen inte någon besvikelse.

Det är ingen tvekan om att Pusha T är en av de mest generiska artisterna när det kommer till hans lyriska teman som kretsar 9/10 gånger kring knarklangande eller som han själv beskriver det; ”luxury street rap”. Men de mest utåtstickande spåren är när den Virginia-rapparen beskriver mordet på vännen och tourmanagern De’Von ”Day Day” Pickett i låten Santeria (tillsammans med gåshudsresande refränger från 070 Shake) och självfallet slutspåret ”Infrared” som än en gång återuppväckte den långvariga rap-beefen mellan honom och rapparen Drake.

Men det är kemin som albumets producent Kanye West och Pusha T alltid har lyckat erhålla genom sina tider som arbetspanters. New God Flow”, ”So Appalled” och ”Runaway” är några exempel på låtar där lyssnarna hör en den bekvämheten de har när de jobbar ihop. Mr. West vet exakt vilka midtempo beats (BPM) med dess gryniga rock, gamla progg- och trap-beats som passar Pusha T perfekt.