Dogge Doggelitos liv blir dokumentär - "Första blatten på månen" får världspremiär i Göteborg
Dogge Doggelitos liv skildras i dokumentären "Första blatten på månen" som får världspremiär på Göteborgs Filmfestival. En rå och ärlig resa.
Dogge Doggelito har varit en röst för förorten, en ikon för svensk hiphop och en självklar del av popkulturen i över 30 år. Nu får hans liv en helt ny dimension på film. Dokumentären ”Första blatten på månen” får världspremiär på Göteborgs Filmfestival den 24 januari.
Bakom filmen står regissören Iván Blanco, som följt Dogge i hela tolv år. Det som först var tänkt som ett projekt om att återförena The Latin Kings växte istället till ett djupt och nära porträtt av Douglas Leon, människan bakom myten Dogge Doggelito.
Filmen tar avstamp i ett av de tyngsta ögonblicken i Dogges liv. När hans fru går bort i cancer rasar hela tillvaron. Kvar står han med ett litet barn, ett liv i offentligheten och en sorg som inte får plats i rampljuset. Det är här filmen verkligen tar form, i mötet mellan sorg, faderskap och ett kändisskap som sakta bleknar.
Vi får följa Dogge i vardagen, i tvivlet, i humorn och i kampen för att hålla sig flytande. Från 90-talets revolution med The Latin Kings, där han gav förorten en röst Sverige aldrig hört förut, till frågan om vem han är idag, när strålkastarljuset inte längre lyser lika starkt.
Dogge själv låter sig inte placeras i något fack. Och det är precis det filmen fångar. Han är både folklig och kontroversiell, både sårbar och kaxig, både ikon och vanlig pappa. Som han själv brukar säga:
”Folk vill placera mig i ett fack, men jag är i alla fack.”
Producent för filmen är Simon Klose, känd för bland annat TPB AFK och Hacking Hate. Han beskriver projektet som självklart att hoppa på när Iván berättade om det.
Filmen har redan fått internationell uppmärksamhet. Variety lyfter den som en av de mest intressanta dokumentärerna på årets festival och beskriver den som en stark berättelse om identitet, sorg, faderskap och längtan efter revansch.
Med arkivklipp från 90-talet, svart humor och ett nära filmspråk målar ”Första blatten på månen” upp ett ärligt, rörande och ibland smärtsamt porträtt av en man som varit med och förändrat svensk kultur, men som fortfarande försöker hitta sin plats i den.
