DOPEST TESTAR: Control Resonant - Ett psykedeliskt New York där verkligheten faller isär

När Remedy Entertainment släppte Control 2019 bjöd studion på en av spelvärldens mest märkliga upplevelser. Nu är det dags för nästa kapitel, men den här gången lämnar vi den mystiska byggnaden Oldest House bakom oss.

I Control Resonant utforskar vi ett övernaturligt förvrängt Manhattan där verkligheten håller på att falla samman. Huvudpersonen är Dylan Faden, bror till originalets Jesse Faden. Samtidigt byter Remedy ut seriens välkända skjutvapen mot ett stridssystem med fokus på närstrider.

Ett nytt New York där ingenting känns normalt

Det första som sticker ut är världen. I stället för trånga korridorer får vi utforska ett Manhattan där byggnader böjer sig på omöjliga sätt, gator förändras och gravitationen inte längre följer några självklara regler.

Remedy har alltid varit bra på att skapa miljöer som känns både bekanta och obehagliga. Här tar studion konceptet ännu längre. Under äventyret låser vi upp förmågor som låter oss springa längs väggar, manipulera gravitationen och ta oss fram mellan stadens byggnader.

Förflyttningen blir en viktig del av upplevelsen. Platser som först verkar omöjliga att ta sig igenom kan plötsligt öppna sig när vi får nya förmågor.

Den större världen har dock sina nackdelar. Flera områden börjar kännas lika efter ett tag. Det visuella kaoset är imponerande, men ersätter inte alltid känslan av att upptäcka något nytt.

Från skjutvapen till brutala närstrider

Den största förändringen finns i striderna. I originalet använde Jesse Faden ett övernaturligt skjutvapen. Dylan har i stället Aberrant, ett mystiskt vapen som kan förvandlas till olika närstridsvapen, exempelvis dubbla svärd, en yxa eller en massiv hammare.

Vapnen kan kombineras med olika förmågor, vilket ger utrymme att experimentera med spelstilar. Du kan fokusera på hög skada, kritiska träffar eller förmågor som bedövar motståndare. Andra krafter låter dig kasta föremål och kombinera attacker för att orsaka ännu större skada.

Problemet är att striderna inte alltid är lika roliga i praktiken. Vissa fiender tål väldigt mycket stryk, vilket gör möten utdragna. När flera motståndare attackerar samtidigt kan det dessutom bli rörigt.

Trots det finns det mycket att gilla. När du hittar en kombination av vapen och förmågor som fungerar kan striderna kännas både snabba och kraftfulla.

Dylan Faden ger serien en ny sida

Dylan har en annan bakgrund än Jesse och bär på ett komplicerat förflutet som påverkar hans relationer till andra karaktärer.

Berättelsen handlar bland annat om skuld, relationer och möjligheten att försöka göra saker rätt. Hans samspel med Zoe, en agent som hjälper honom längs vägen, tillför en mänsklig sida till den annars främmande världen.

Huvudberättelsen lyckas dock inte alltid ta vara på sina idéer. Vissa avslöjanden saknar den uppbyggnad som hade kunnat göra dem mer betydelsefulla.

Remedy har tidigare visat hur effektivt studion kan kombinera mystik med starkt berättande. Här finns fortfarande glimtar av det, men handlingen når inte konsekvent samma höjder som spelets bästa sidouppdrag.

Sidouppdragen visar Remedy från sin bästa sida

Precis som i det första Control är det ofta de mindre berättelserna som gör störst intryck.

Under utforskandet stöter du på märkliga föremål, människor och händelser som inte passar in i verkligheten. Ett till synes vanligt objekt kan bära på en egen historia, och vissa uppdrag tar oväntade vändningar som blandar obehag med humor.

Sidouppdragen visar hur vanliga människor försöker hantera en värld där det omöjliga har blivit vardag. De ger också en bättre förståelse för Dylan och hans försök att hjälpa andra.

Bossfighterna är en annan höjdpunkt. De så kallade Resonants är mäktiga motståndare med egna visuella uttryck och stridsmönster. Här samverkar spelets design, krafter och märkliga miljöer på ett sätt som gör mötena minnesvärda.

Vissa aktiviteter i den öppna världen känns däremot ganska bekanta. Att låsa upp delar av kartan och genomföra återkommande utmaningar fungerar, men tillför inte alltid särskilt mycket jämfört med de mer kreativa sidouppdragen.

Ett modigt steg för Remedy

Control Resonant visar att Remedy inte vill fastna i samma gamla formel. Övergången från skjutspel till action-RPG med närstrider är ett stort steg, samtidigt som den större världen förändrar hur äventyret känns.

Alla förändringar fungerar inte lika bra. Striderna kan bli utdragna, vissa områden känns upprepande och huvudberättelsen hade kunnat vara mer genomarbetad. Men när spelet får visa sin kreativitet är det svårt att inte imponeras.

Kombinationen av surrealistisk världsdesign, fri förflyttning och märkliga sidoberättelser gör upplevelsen speciell. Remedy lyckas skapa ett New York som känns annorlunda från nästan alla andra spelversioner av staden.

För den som älskade mysteriet i det första Control kan förändringarna kräva lite tålamod. Men för den som gillar actionspel med övernaturliga krafter och utrymme att experimentera finns det mycket att hämta.

Control Resonant är inte en perfekt uppföljare, men det är ett modigt försök att utveckla seriens identitet. Remedy är fortfarande en av spelbranschens mest intressanta studior att följa.