Eminem konfronterar Slim Shady på albumet 'The Death of Slim Shady (Coup de Grâce)'
''Who to blame for my screwed-up brain?'' är frågan Em ställer sig själv på det nya albumet
Den bäst säljande rapparen någonsin, Eminem, är tillbaka efter en albumpaus på fyra år. Mycket är sig likt när rapstjärnan återupplivar alter egot Slim Shady, förutom avståndet mellan skapelsen och artisten själv. På konceptalbumet The Death of Slim Shady hoppar Marshall mellan perspektiven Eminem och Shady, i ett försök att göra upp med sitt förflutna och, som titeln antyder, begrava det destruktiva alter egot en gång för alla.
Shady’s Back!
Inför albumsläppet tog Eminem till X för att be lyssnare spela låtarna i ordning, för att inte gå miste om storyn som långsamt tar form över albumets 19 spåren. Vid första anblick verkar rapparen trivas som fisken i vatten med att återigen stiga in i rollen som den mordiska mästaren i skitsnack, Slim Shady. Iallafall när man hör singeln ”Houdini”, som stolt proklamerar ”Shady’s back” med Dr. Dre (och Pete Davidson???) vid sin sida i en musikvideon som speglar klassikern ”Without Me”.
Rapid-fire flows, svordomar och namedrops haglar ned. Bara under de första låtarna dissar han den bortgångne Super Man-skådisen Christopher Reeve, högerkonservativa Candace Owens, Diddy, Caitlyn Jenner, Kanye, Gen-Z, Amber Heard, Megan The Stallion, och framförallt sig själv. Albumets innehåll tar nämligen en vändning då Eminem börjar ifrågasätta Shady som idé, och varför han själv, som ett offer för mobbing och psykisk misshandel, gömt sig bakom ett alter ego för att mobba andra.
Eminem vs Slim Shady
Konflikten når sin kulmen på Guilty Conscience 2, uppföljaren till Slim och Dre’s ikoniska samarbete från The Slim Shady LP. I en dramatisk inre rap battle försöker artisten aktivt motarbeta Shadys kränkningar, och tro mig, dem finns det gott om. Genom albumet hör vi referenser till fyra olika massskjutar (tre av vilka är skolskjutare), nekrofili, en svindlande mängd transfobi, ett flertal utspel om att kasta kortväxta och sist (och kanske även minst) gingerhat.
Då albumet framförallt är en inre uppgörelse lämnas inte lika mycket plats för samarbeten som vanligt. Dock får artisten plats för en uppvisning i imponerande flows och wordplay med JID på ”Fuel”. En annan höjdpunkt är singeln ”Tobey”, där tre generationers Detroitrappare, Em, Big Sean och Babytron drabbar samman. Doldisarna Sly Pyper och Shady Records egna Ez Mil gör även framträdanden på ”Lucifer” och ”Roadrage” respektive ”Head Honcho”. I introt till den avslutande låten ”Somebody Save Me”, som samplar Jelly Rolls virala ”Save Me” hör vi även Eminems egna dotter Alaina.
En tillbakablick
Det sena 2010-talet innebar något av en identitetskris för den nu 51-åriga rapparen. Till och med artistens mest hängivna stans drog sig inför att försvara Revival (2017), ett album fullt av politiska plattityder och poppiga powerballader. När Kamikaze kom året därpå såg vissa detta ”fuck you” till kritikerna som ett välbehövt steg i rätt riktning, medan skeptiker himlade med ögonen åt veteranens bitterhet mot den yngre generationens rappare. Uppföljaren Music To Be Murdered By såg Eminem ta till sig kritiken genom samarbeten med Don Toliver och Juice Wrld och musikvideor av Cole Bennett, val som även det splittrade artistens massiva fanbase.
Efter att ha sovit på saken verkar Eminem ha hittat tillbaka till vad som gjorde honom en ikon till att börja med, så älska honom eller hata honom, Shady’s Back!
Lyssna på The Death of Slim Shady (Coup de Grâce) nedan!
