Robin Nazari accepterar ödmjukt livets gåtor i "Inget varar för evigt"
Robin Nazaris lo-fi-dränkta EP accepterar livet som det är
Ens tjugoårsålder är tankfull och transformativ. Bortom tonårens luftslott om kärlek, status och sex hittar vi i tjugoårsåldern, som ungvuxna, till våra sannaste jag och försöker att efterlikna detta nyfunna ideal. Vi blir mer taktfulla och selektiva med vem vi väljer att spendera vår tid med, och dessutom undgår vi inte att se våra föräldrar åldras – de övergår sakta från att vara våra allsvetande beskyddare till fragila individer som alltmer behöver vår tillvaro. Tjugoårsåldern är en återvändo till en mer omhändertagande inställning till våra medmänniskor, i kontrast till tonåren där mycket av fokuset ligger på att bryta sig loss från barndomens beroende; en uppgift som knappast är möjlig utan en viss dos själviskhet.
Ur det perspektivet är Inget varar för evigt en paus på 19 minuter från ungvuxenlivet som fångar oss med storm och drar med oss i en oändlig spiral av förväntningar och ambitioner. Under den korta stunden EP:n bjuder på får lyssnaren en chans till att andas ut och se på allt från ett större perspektiv. Förmågan som Robin besitter att reflektera och dra med sig lyssnaren i en invecklad, men vacker tanketråd om vardagslivets sanningar lämnar avtryck på ordens mottagare. Hans skrivande är som bussen hem efter en utgång, en söndag i tvättstugan med en människa en älskar, en sen kväll med för många jointar och vin eller som en lång biltur en varm junidag. Isidor Xavier, Ville Hasselberg, Hugo Lindström och Eren Saygin hjälper Robin att fullborda tankarna med rätt cinematik, där lo-fi-soundet håller alla produktionsparter på samma spår och leder lyssnaren genom Robins inre värld som en pålitlig karta.
Det är, bortom all pjäseri livet bjuder på, sant – ingenting varar för evigt. Inte relationer, inte barndomen och inte heller mammans inspirerande styrka. Livet sviker oss fler gånger än vi räknar med som odödliga snorungar, och det händer mer än vi önskar att vi själva är orsaken till någon annans lidande. Dom och Är spinner runt det temat – hur den som skadade kunde ha varit vi. Låtarna kumulerar runt insikten att en inte är överlägsen, och att acceptansen av den insiktens konsekvenser är de första stegen till ett ädlare förhållningssätt. Ödmjukhet inför andra, inför livet – en slutsats som organiskt nås vid EP:ns slut.
Livet är ett spel som är svårt att lista ut, och för att komma förbi ruta 1 så måste en draperas i ödmjukhetens beklädnad och göra sig bevkäm i den. Frågorna vi brottas med vardagligen presenterar alltid sig själva som akuta katastrofer som måste undvikas till varje pris, och det är enkelt att tappa siktet på det viktiga; inget varar för evigt, vi är felbara allihopa och det är fullständigt okej. Sitt tillbaka och njut av lo-fi hip hop.
Lyssna på EP:n nedan:
