DOPEST TESTAR: The Blood of Dawnwalker - En ny RPG-hit

När veteraner från CD Projekt Red, studion bakom The Witcher 3: Wild Hunt, lämnade företaget för att starta Rebel Wolves väcktes snabbt förhoppningar hos RPG-fans. Nu är deras första spel här och det står tidigt klart att studion inte försöker göra en ny version av The Witcher 3. Istället får vi ett mörkt och ambitiöst rollspel med flera idéer som faktiskt känns egna.

Här är vår recension på The Blood of Dawnwalker.

En mörk värld fylld av vampyrer

The Blood of Dawnwalker utspelar sig i Vale Sangora, en isolerad dal i de Karpatiska bergen under 1300-talet. Pesten har slagit hårt mot området, men människorna har ett ännu större problem. Vampyrklanen Vahkiri har tagit kontroll över dalen.

Du spelar som Coen, en vanlig man vars liv förändras efter en brutal attack. Han förvandlas till vampyr och lämnas för död när solen går upp. Men Coen överlever och visar sig vara en så kallad Dawnwalker. Det innebär att han kan leva som människa under dagen och röra sig i solljus. När natten faller förändras han till en vampyr.

Samtidigt har Coen ett tydligt mål. Han vill hämnas på vampyrledaren Brencis och rädda sin familj. Problemet är bara att han inte har all tid i världen.

30 dagar förändrar hela spelupplevelsen

Den mest intressanta mekaniken i The Blood of Dawnwalker är utan tvekan tidsgränsen. Coen har exakt 30 dagar på sig att lyckas med sitt uppdrag.

Det kanske låter som en gimmick, men tiden genomsyrar hela spelet. Uppdrag, samtal, utforskande och vissa delar av karaktärsutvecklingen kostar tid. Du kan därför inte bara springa runt och göra allt som finns på kartan.

Det här tvingar dig att prioritera. Vill du hjälpa en sidokaraktär måste du acceptera att du samtidigt spenderar tid som hade kunnat användas någon annanstans. Vill du leta efter en bok som låser upp en ny förmåga får du väga det mot allt annat som händer i världen.

För den som gillar att göra precis allt i ett RPG kan systemet vara frustrerande. Samtidigt är det en av spelets största styrkor. Dina beslut känns betydelsefulla eftersom du faktiskt måste välja bort saker.

Dag och natt förändrar striderna

Coens dubbla natur påverkar även själva gameplayet. Under dagen spelar du mer som en människa och använder bland annat häxkonst och en tyngre form av svärdsfäktning. Striderna bygger mycket på pareringar och vältajmade blockeringar. När du får in rätt tajming kan du bygga upp resurser som sedan används till olika förmågor.

På natten förändras spelstilen. Coen blir snabbare och mer rörlig. Han kan klättra längs väggar, använda sina klor och återfå hälsa genom att bita fiender mitt under strider. Det gör att dag och natt faktiskt känns som två olika sidor av samma spel. Dagtid blir mer metodiskt medan nätterna ofta blir aggressivare och mer intensiva.

Ett stridssystem som kräver tålamod

Stridssystemet känns som en blandning mellan The Witcher 3 och For Honor. Det finns en tydlig tyngd i attackerna och du behöver lära dig hur fienderna rör sig för att effektivt kunna blockera och parera. Det tar lite tid att komma in i rytmen. När systemet väl klickar blir däremot striderna både råa och tillfredsställande.

Det är inte ett spel där du bara kan hamra på attackknappen och hoppas på det bästa. Tajming spelar stor roll, vilket gör att även vanliga möten kan kräva lite fokus.

Dina val får riktiga konsekvenser

Progressionen är ytterligare en del där Rebel Wolves lyckas tänka lite annorlunda. Coen kan utveckla sina vampyrkrafter genom att öka sin korruptionsnivå. Problemet är att mer korruption också kan göra att han tappar kontrollen.

I värsta fall kan Coen döda viktiga sidokaraktärer. Då kan hela uppdragskedjor försvinna och viss utrustning bli omöjlig att få tag på.

Även färdighetsträden är kopplade till tidsmekaniken. Vissa förmågor kräver att du letar upp och läser böcker ute i världen. Det låter kanske enkelt, men när klockan hela tiden tickar blir även en bok viktig att prioritera.

Vale Sangora är spelets stora höjdpunkt

Rent visuellt och atmosfäriskt imponerar The Blood of Dawnwalker. Vale Sangora kan kännas nästan fridfullt under dagen, med skogar och öppna landskap. När mörkret faller förändras däremot världen. Vampyrerna kommer fram ur skuggorna och den tidigare vackra miljön får en betydligt mörkare och mer skräckbetonad känsla.

Även varelserna passar bra in i världen. De känns mer obehagliga än Hollywood-glamorösa, vilket fungerar väldigt bra för spelets ton.

Bossfighterna når inte samma nivå

Spelet är däremot inte perfekt. Den största svagheten för oss är bossfighterna.

Vissa av de större skurkarna introduceras väldigt plötsligt och får inte den uppbyggnad som hade behövts innan själva striden. När en boss dyker upp utan en ordentlig personlig konfrontation eller längre introduktion tappar mötet en del av sin narrativa tyngd.

Striderna kan fortfarande vara roliga, men bossarna känns ibland mer som spelmässiga hinder än viktiga delar av berättelsen.

The Blood of Dawnwalker är en stark debut

The Blood of Dawnwalker är en imponerande debut från Rebel Wolves. Spelet vågar framför allt göra något som många moderna rollspel inte gör: det låter dig missa saker. 30-dagarsgränsen kommer förmodligen att dela spelarna. Den som vill utforska varje hörn av kartan och slutföra alla uppdrag i en enda genomspelning kan snabbt bli frustrerad.

För oss fungerar däremot systemet väldigt bra. Det skapar en nerv som gör att varje beslut känns viktigare. Samtidigt ger det spelet ett naturligt omspelsvärde.

Det här är inte The Witcher 3, och det behöver det inte vara. Rebel Wolves har istället skapat ett mörkt RPG med en egen identitet, en intressant tidsmekanik och en värld som är lätt att fastna i.

När eftertexterna rullar är det därför svårt att inte börja fundera på vad som hade hänt om du gjort andra val. Och det är kanske det bästa betyget The Blood of Dawnwalker kan få: man vill spela om det.