Yung Lean fortsätter med träffsäker experimentalism på "Stardust"

Få namn i rap-, eller musik-gamet för den delen, har lyckats bygga ett universum likt svenska Jonathan Leandoer. Yung Lean har aldrig backat från att utveckla det mycket unika sound som han tillsammans med Sad Boys och GTB SG (numera Drain Gang) på många sätt uppfann. Sedan Stranger har vi konstant fått se hur den unga veteranen provar på nya genrer och stilar – inte minst med sitt ”alter-ego” jonathan leandoer96 eller rockbandet Död Mark. Idag är han tillbaka med sitt femte studioalbum Stardust.

Introt ”Bliss” kapslar vackert in låtnamnet med en minimalistiskt euforisk blandning mellan Grunge-liknande gitarrer och FKA Twigs drömlika röst. Hon levererar en vacker refräng som kontrasterar med Leans lugna och prat-lika flows. Därefter integreras hon nästan i beatet med glitchiga samples. Samarbetet är fyllt med kemi – vilket på något sätt var väntat.

Sad Boys-soundets utveckling summeras perfekt i spår som ”Gold”, där beatet från Fredrik Okazaki, Woesum, och Whitearmor är så minimalistiskt som det bara går. Kittlande hi-hats smäller med en liten söt snare under helt strippade melodier, men det hindrar inte Yung Lean från att leverera diskreta melodier till perfektion. Likt Playboi Carti’s Die Lit, ser vi mer och mer hur lite som behövs för att vara effektiv i dagens musikvärld – and we love it.

”All The Things” är en fantastisk höjdpunkt på plattan där de sistnämnda producenterna tar in Jack Donoghue från Witch-House banden SALEM. Detta ger oss en unik mix av det glittrande Drain-soundet, med synthade melodier, och elektroniska drag till en fullt instrumentell del efter refrängen. Helheten blir en underbar blandning som nästan skulle sitta fint som score till en indiefilm.

Skrillex tar sig in på gästlistan på ”Lips”; en låt som hade passat bra med en feature från PinkPantheress med dess hypnotiska refrängen och lågmäldiga gitarriff. Han återkommer därefter på ”SummerTime Blood”, när han samlar albumaktuella Ecco2k och Bladee för en minimalistisk hyperpop-banger. Trots att man kanske aldrig föreställt sig alla dessa namn tillsammans bevisar samarbetet en självklar likhet i Skrillex glitchiga attributer och DG’s nya musikaliska stil.

Det spår som Rap-Sverige otåligt inväntat var ju givetvis ”Paradise Lost” där ingen mindre än Ant Wan kommer in. Låten är bland albumets höjdpunkter, där melankoliska gitarrmelodier blir som en perfekt mötespunkt mellan de två artisterna. På något vis låter det så Lean, men även så Ant Wan. Leandoer blandar känslosamt kryptiska bars med materialistiska hymn: ”On narcotics, I’m supercharged / Cartiers on, I’m a superstar”. Västerås-artisten glider in med oerhört vackra melodier där han spottar på både svenska och engelska. Texterna relaterar på sina tuffa minnen och blir till en oförglömlig stund i svenska Hip-Hop.

Trots att man på Stardust kan gå från nostalgiska gitarrer till elektroniska leads är paketet ständigt sammanhängande. Man går från spår till spår i en och samma ström och tyder på Jonathans talang för låtskrivande samt erfarenhet.

”Nobody Else” blir också till en favorit där studsiga rim läggs över vad som låter som ett typisk Sad Boys-beat, men lyckas med hjälp av mystiska trummor och vackra melodier både i sången samt produktionen låta nytt och intressant.

Yung Lean har kommit långt från den banbrytande Cloud-rap som för snart tio år sedan tog över världen. Stardust bjuder på ännu en uppvisning av hur långt vi kommit från vad vi en gång förälskade oss i. Trots den stora skillnaden finns det alltid en solklar koherens mellan alla verk. Med Stardust kommer vi ännu en gång snäppet längre från start, men detta med samma briljans gång på gång.