DOPEST TESTAR: Directive 8020 - en sjukt snygg men ojämn rymdresa

Supermassive Games är tillbaka. Gänget som gav oss Until Dawn och The Quarry har nu lämnat jorden och tagit sin interaktiva skräck ut i rymden med Directive 8020. Tänk dig en mix av filmklassikerna Alien och The Thing. Låter fett, eller hur? Vi har spelat igenom det, och sanningen är att det är en sjukt snygg resa, men med några rejäla farthinder på vägen.

Storyn kickar igång med tunga insatser: Jorden håller på att dö och besättningen på rymdskeppet Cassiopeia är mänsklighetens sista hopp. Målet är planeten Tau Ceti f, men när de kraschlandar inser de snabbt att något utomjordiskt och extremt dödligt har tagit sig ombord. Det sjukaste med storyn är att monstret kan imitera vem som helst.

Visuellt magiskt (men krävande)

Låt oss börja med det mest uppenbara: spelet ser helt galet bra ut. Art direction och detaljerna i ansiktena är på en helt ny nivå, och monstren är vackert groteska. Den kalla, futuristiska rymd-viben sitter perfekt. Spelar du på PC får du dock räkna med att det krävs en rejäl dator för att driva spelet på maxinställningar.

Smarta astronauter som tar dumma beslut

Här kommer vi till det som delar lägret. Å ena sidan finns det några riktigt bra plot twists och subtila ledtrådar som gör spelet värt att köra igenom flera gånger.

Å andra sidan lutar sig storyn lite väl mycket på klyschor. Det största problemet är definitivt karaktärerna. Spelet bygger upp besättningen som ”jordens absolut smartaste experter”, men de beter sig ofta väldigt förvirrade. Att sitta bredvid och se elitastronauter ta fullständigt ologiska beslut kan bli ganska frustrerande när man själv försöker rädda deras liv. Ibland känns referenserna till gamla filmer mer som trötta kopior än sköna hyllningar.

Segt smygande och rewind-fällan

Gameplayet blandar narrativa val med pussel och stealth. Tyvärr är just smygandet ingen höjdare. Att krypa runt i mörkret och vänta på att fiender ska vända ryggen till blir snabbt ganska segt och drar ner det annars intensiva tempot. Spelet kastar ibland in ”flash-forwards” (hopp framåt i tiden) mitt i allt, vilket ofta spoilar vilka som överlever och dödar spänningen totalt.

Ett stort dragplåster inför släppet har varit det nya ”Turning Points”-systemet, där du kan spola tillbaka tiden och ändra val du ångrar. Det är en nice funktion om du vill utforska alla slut, men det är ett lite av ett double edged sword. Om du direkt kan ångra att någon dog, vad spelar dina val då för roll egentligen? Hela känslan av att varje misstag kan vara ödesdigert blåser liksom bort.

Slutsats

Directive 8020 är inte Supermassives starkaste spel rent storymässigt, och ibland snubblar det på sina egna ambitioner. Med det sagt, det är fortfarande en riktigt underhållande och snygg upplevelse. Vill du ha ut det mesta av spelet? Ignorera rewind-knappen, samla polarna i soffan för ”Movie Night”-läget, sänk förväntningarna på karaktärernas logik och bara njut av paranoian.