Freddie Gibbs: om albumet 'Alfredo' & varför han är den mest underskattade rapparen

2020 dök den amerikanska rapparen Freddie Gibbs upp på mångas radar efter releasen av det kritikerhyllade albumet Alfredo. 10-spårsprojektet toppade fler globala AOTY-listor, och enligt Gibbs själv är det först nu som han faktiskt fått ordentlig uppmärksamhet från såväl musikindustrin som mainstream-fans och radiokanaler. Den som har hängt med på rapparens resa vet dock att han varit aktiv mycket längre än så. Redan tidigt 2000-tal började, den nu 38-åriga Gibbs, skapa musik och bana ut vägen för sin egen karriär. Det är en stig som han på många sätt fått trampa upp på egen hand. Jag ringer upp rapparen en förmiddag för att snacka “Album of the Year”, resan från independent till Warner-signad och samarbetet med The Alchemist. 

Om det är något Freddie Gibbs inte är – så är det en industry plant. Han är snarare raka motsatsen och har fått jobba hårt för att komma till den plats han är på idag. Från andra artister i branschen har en viss level av respekt alltid funnits där, men när det kommer till skivbolagen har det varit en helt annan femma. Han minns tillbaka till en tid när personalen till och med ringde ordningsvakterna när han klev in på skivbolagen eller i studion, och skrattar medan han förklarar att folk alltid varit lite rädda för honom. “You can’t sign me as an artist. Nobody can sign me as an artist that would never work!” sa Gibbs i en intervju för några år sedan. Han har alltid haft svårt att se sig själv signad till ett majorbolag och i många år drev han den fristående etiketten ESGN Records – via vilket han 2013 släppte debutstudioalbumet med samma namn. Redan 2006 hade han under en kort period signat till bolaget Interscope, men det blev en kortvarig resa. När jag frågar hur det kommer sig skrattar han: 

“They definitely dropped me …  but it didn’t have anything to do about my skill level”, han fortsätter “But you gotta understand that this happens to 90% of the artists that they sign. They tried to put me in the lost and found so I had to build my career up you know, and that was God telling med ‘Yo if you wanna do this I’mma make you work hard for it.” 

Att han tillslut, sommaren 2020, valde att gå in i ett partnerskap med just ett majorbolag (den här gången Warner Music) handlade mycket om timing. Eller som han själv säger: “It’s political”. Egentligen handlar det inte så mycket om bolaget i sig, utan människorna som driver det. Just nu jobbar flera av Gibbs vänner eller tidigare kollegor på Warner och något av det viktigaste för honom är att jobba med människor som han litar på och har en bra relation med. Pengar eller en check är inte längre det viktigaste, utan det måste kännas organiskt. ”I rather make the most money of my life at this age than ten years ago … Rather everything to be an upward trajectory, you know what I mean, longevity is way more valuable than being hot” säger han. 

I’ve just been the most underrated rapper of all time, period

Gibbs berättar att han gått från att bokstavligt talat slängas ut från skivbolagen, till att jobba med människor som förstår honom och hans personlighet. Och Gibbs har ett minst sagt starkt persona. Det syns tydligt på Instagram där han gjort sig känd för uttryck som “B*cth U Would Never”, “Which City Fam?”, “Good Crack” eller “Type Of B*tches in My DM”. Det är ofta explicit content som gjort att han hamnat i en ständig kamp mot Instagrams censur, och lett till att hans konto blockas oftare än det finns tillgängligt. Just nu postas all content som inte har med musiken att göra via Twitter berättar han – medan IG blir straight business. 

För någon som är ett fan av Freddie Gibbs musik kan det kännas konstigt att det dröjt över tio år av kritikerhyllade singlar, projekt och album för att han skulle nå så kallad industry attention. Särskilt med joint-projekt som Piñata, Bandana, Fetti och nu Alfredo, i samarbete med de väletablerade och respekterade Madlib och The Alchemist, i bagaget. 

“I’ve just been the most underrated rapper of all time, period. A lot of people didn’t really rock with me in the industry so I didn’t get that industry- or mainstream attention. But now I don’t give a damn, cause I’ve already taken care of my family regardless. The people that was rockin with me from the beginning, they know my work ethic. I feel like in everything you do there’s gonna be bandwagon people, so you gotta stay true to your core. And that’s what I’ve been doing for ten years.”  berättar Gibbs. 

 

En av Freddie Gibbs största drömmar har varit att kunna ta med sin mamma till amerikanska GRAMMY Awards. Det är en dröm som efter flera års hårt arbete äntligen slog in när albumet Alfredo nominerades till “Best Rap Album” på årets gala. Med sina tio spår och 35 minuters speltid är det en platta som perfekt matchar lyssnarens attention span. Skivan är ett samarbete med musikern och producenten The Alchemist och följer upp deras tidigare collab på Fetti (2018) – då även med Curren$y. “I knew that I could go short and sweet with a producer like Alchemist because I did it already on Fetti. I was like aight let me just do this again and do it by myself.” säger Gibbs. Han och The Alchemist har en given kemi. De har känt varandra sedan över 20 år tillbaka, mycket tack vare att de båda bott i LA: 

“Going by Alchemist spot is like going to rap school, you know. Just waiting my turn, seeing guys like Mob Deep go through those doors … I was just waiting my turn and shaping my pen to the point where I’m like aight – I’m bout to take this shit on. That was always my way. I just wanted to get good as a rapper so I had to be around good producers and good rappers”. säger han nostalgiskt. 

Gibbs och The Alchemist började jobba på Alfredo i mars förra året. Det var en snabb process. På bara någon månad hade de spelat in skivan och i juli släpptes den. Men så är det när ett samarbete kommer naturligt säger han – och det känns alltid enkelt när de två går ihop. På Alfredo har de tagit fram ett tydligt koncept och bjuder in lyssnaren till en värld där stor inspiration hämtas från den italienska maffian. Tankar förs bland annat till den sicilianska maffian La Cosa Nostra som härjade under 1800-talet, samt gangsterfilmer som Gudfadern, och skivan har en ljudbild inspirerad av maffiafilmer från 1900-talet. Trots det är det tydligt att Gibbs haft i åtanke att den italienska maffian, som romantiseras inom populärkultur, ofta var rasistisk. Med ett cinematiskt soundtrack som byggs upp av magiska gitarriff och samples – målar han istället upp bilden av livet hos en modern gangster i USA – med allt vad det innebär. Vi hör skits från Donnie Mac, interludes från Gil Scott-Heron och referenser till Franc Lucas samt Bumpy Johnson. 

 I’m about to be on some black mafia shit and I’m about to show you the power that I got over the streets

Även när det kommer till skivans cover art finns det en djupare tanke bakom det hela. “I feel like the cover art is a part of the reason why the album is so big and why it was nominated for the GRAMMYS” säger han eftertänksamt. Många känner säkert igen omslaget från kultfilmen Gudfadern, men istället för en vit hand som håller i trådarna, syns nu en svart hand – Gibbs hand: 

“When you see that black hand with the puppet shit and the pasta – you automatically connect that with me. We’re going through a crazy social time in America and I kinda wanted to exude a little bit of black power without overstating it with an afro or a dashiki, there’s other ways to go about it. So I was like man, I’m about to be on some black mafia shit and I’m about to show you the power that I got over the streets. It’s a real thing. Imma put my hand on there, cause I see this Godfather hand all the time and I just see this white hand pulling the strings … Me and Alchemist cooked up something and it’s all connected, so if you’re hungry you’ll like the album, you know what I’m sayin” skrattar Gibbs.

Många fans har trollbundits av skivans inledande spår “1985” –  och särskilt efterfrågat det gitarriff som hörs. Några har föreslagit att det kan vara en sample från “Omnibus” av Ruben Radar från 1982. Gibbs berättar dock att hans personliga favorit måste vara “Baby $hit”, även om det såklart ändras från dag till dag. Det är en banger, men med ett djupare budskap där han dels reflekterar över polisbrutalitet – men även livet som tvåbarnsfarsa. På skivan hörs features från artisterna Conway the Machine, Tyler, The Creator, Benny The Butcher och Rick Ross. Det sistnämnda samarbetet hörs på spåret “Scottie Beam” – döpt efter profilen Deanii Scott aka Scottie Beam. Låten har även fått en filmisk visual där artisterna ge sig ut på den amerikanska landsvägen. Gibbs säger att det utan tvekan var hans favorit-collab på skivan: “Rick Ross probably my favorite collaboration I ever did in my career cause he probably my favorite rapper. So just to shoot a video with him and go back and forth lyrically with Rick Ross was a dream” berättar han.

Innan vi lägger på måste jag fråga honom om ryktet kring det (kanske?) kommande albumet Montana. Det är ett projekt som påstås vara en uppföljare till hans tidigare Piñata och Bandan med Madlib. När jag nämner det skrattar Gibbs återigen. Ännu ett joint-projekt är inget han kan bekräfta. Han har ju precis släppt ett helt album. Nu vill han ha tid att njuta av releasen, och kanske spela golf berättar han.

“Maybe we’ll get Montana if I get Madlib to wake up and do some beats … Then maybe … But we’re not in a rush. I haven’t even got to perform ’Bandana’ and ’Alfredo’ the way I wanted to. When I get back on stage again that’s gon’ be fucking amazing. I got records going on radio so I feel like everything is comin’ full circle now. I’m working on music but I’m not in a rush to make a brand new album” ler han innan vi säger hejdå för den här gången.

Lyssna på Alfredo med Freddie Gibbs nedan!