Denna artikel, och alla andra Opinionsartiklar, representerar endast författarens egna åsikter.

I förrgår sörjde hela kulturvärlden bortgången av den ikoniske designern, mannen som har hållit i posten för chefsdesigner för både Chanel och Fendi och en av 1900-talets mest inflytelserika människor, Karl Lagerfeld. Däri fanns det inga konstigheter - särskilt med hjälp av blixtsnabb nyhetsspridning så är det enklare än någonsin för en enda persons bortgång att nå till så många. Lagerfeld är inte kreti och pleti heller, utan en designer som har, utan förtvivel, omformat popkultur genom sina verk. Det höjde då inga ögonbryn att flertalet på mitt instaflöde reagerade på nyheten, från musiker till designers, från memesidor till lekpersoner tillika. Jag var givetvis en av dessa. När jag fick reda på nyheten så skrev jag en artikel om Karl Lagerfelds död, la upp en bild på honom på min story och gick därefter vidare med min dag. Det är trots allt en blixtsnabb värld vi lever i, där det kostar väldigt lite energi att visa omtanke och engagemang.

Någon halvtimme senare såg jag en och annan tweet där Lagerfelds inte lika omtalade sidor kastades in i rampljuset, berättelser om flera yttranden och påståenden från den tyskfödde ikonen som oförnekligen målar upp honom som problematisk. Jag är inte den mest insatta i vad kändisar säger, och inte heller har jag ett minne som kan hålla i så många problematiska uttalanden heller (förutom när det kommer till Chr*s B*o*n – fuck han). Jag blev för den skull förvånad över det jag läste, och även smått ångerfylld över att ha skrivit en hyllningsartikel om den icke politiskt korrekta fashionistagubben.

Inte verkade det dock göra någon skillnad för dem som delade bild efter bild på och hyllning efter hyllning till Chanels nu bortgångna chefsdesigner. Hyllningarna kom från samma personer som osannolikt skulle minnas en annan som hävdat att Tysklands mottagande av flyktingar är direkt farligt mot landets judar, vägrat göra kläder för kvinnor större än size 2, kritiserat #MeToo-upproret eller kallat Adele för fet. Samma beteendemönster ser jag hos mig själv när det kommer till mina faves – för knappt en vecka sen hamnade Sheck Wes i blåsväder efter att Justine Skye hade anklagat honom för att ha förföljt henne och orsakat hennes vänners misshandel. Om Chr*s B*o*n hade påpekats som skyldig för något liknande hade mina twitter fingers gått på maxdrift och förlöjligat honom och fansen som fortsätter att lyssna på honom år 2019. Men Mo Bamba-rapparen? Näää, tänkte jag. Uppgifterna måste vara ogrundade. Motvilligt nickade jag instämmande med Justine Skyes berättelse. Det gjorde lite ont. På samma plattform, twitter, blev en tjej rasande på mig när jag kritiserade hennes käraste Chr*s – Rihanna hade redan förlåtit honom för misshandeln, och rapporterna om att han våldtog en kvinna i Paris stämde inte.

Vad kan en dra för slutsats då, med tanke på allt ovan? Finns det alltså en korrelation mellan hur mycket positivt en person gör och hur mycket negativt hen kan komma undan med? Eller mellan hur mycket vi tycker om en figur och hur mycket skada vi låter dem komma undan med? Ska tex R. K*lly släppa ett mästerverk för varje flicka han hade som sexslav för att förlåtas, eller bör Kanye Wests kommande album vara av så hög klass att kulturen glömmer hans selfies med en MAGA-keps?

Vissa kan hävda att det lönar sig att separera konsten från konstnären; det har förekommit och fortsätter att förekomma ett oändligt antal exempel på människor som är enastående på det de gör, men dessvärre beter sig på högst oaccepterade sätt mot sina medmänniskor. Michael Jackson var en pedofil, Pablo Picasso var en sexist, Kevin Spacey var en våldtäktsman. Om än så är fallet så går det inte att förneka den konstnärliga nyttan deras verk har bidragit med till våra liv. I samma anda kan Lagerfelds goda arbete till modevärlden inte överskattas, och det vore inte orättvist att kalla honom för den mest inflytanderika mannen i den moderna modehistorian.

Men skulle fallet så vara om mitt lokala konditori hade ställt ut skyltar där det stod att ”muslimer, bögar och flator äga ej tillträde”? Förmodligen inte. Jag hade aldrig satt min fot i det bageriet igen. Men om de hade stans i särklass bästa fika då?