Intervju Imenella: om debutalbumet ‘Gemini’, motgångar & lärdomar

Det har redan gått tre år sedan Imenella introducerade debut-EP:n TRO. På projektet fick lyssnaren ett smakprov på några av de grundläggande byggstenar i hennes kärna – attityd, självtillit och boss energy. Efter flera år av uppträdanden, intervjuer, features och låtsläpp fick Imenella under karriärens klimax (och pandemins början …) äntligen chansen att ta ett steg tillbaka. “När allting vart inställt, jag var så glad. Absolut var jag ledsen eftersom jag förlorade en stor inkomst, men för mig innebar det också att kunna chilla. För det var hektiskt mellan 2018 och 2021. Det var kaotiskt,” berättar hon. 

Efter pandemins ovisshet har Imenella hunnit återhämtat sig, och är redo att kliva ut i rampljuset igen. Med debutalbumet Gemini vill hon dela med sig av de lärdomar hon fått genom åren – på ett sårbart och ärligt vis. 

“Det känns bra. Läskigt, men bra. Det finns ingenting jag skulle vilja ändra eller göra annorlunda nu. Det är en riktigt stor grej, man får aldrig tillbaka det här momentet. Men jag älskar albumet, så jag försöker tänka att det är viktigast först och främst. Så länge jag älskar det kan jag alltid var säker på att det är det jag står för.”

DOPEST: För den som levt under en sten och inte vet vem du är, skulle du kunna beskriva dig själv?

Imenella: “Jag skulle vilja beskriva mig som en kreatör, inte bara artist. Som är kreativ i massor av saker när jag känner för det. En ledarfigur.” 

Varför inte artist?

“Det är en underdrift mot allt jag gör. Det är att förminska mig själv. En artist sjunger och rappar i mångas ögon. Jag har skrivit teater, skådespelat, jag är dansare. Jag gillar att göra så mycket olika saker. Att vara artist – nej. Jag är en kreatör.” 

Du är känd för att alltid ta dina shower till nästa nivå. Du kan sjunga och dansa samtidigt, utan att bli andfådd, och känns alltid väldigt förberedd!

“Tack! Jag skulle inte ens drömma om att göra en show utan soundcheck. Det är viktigt att du bryr dig om din konst, stå inte där och lacking.”

Imenellas första kärlek var dansen. Sedan tidiga tonåren har hon utvecklat sin konst. Hon brukade uppträda under talangjakter och fredagssamligar i skolan, och efter brukade hon köpa pop-skivor i Kista. Det ledde tillslut till starten av hennes egna dansgrupp Unruly Gang. Under mer än tio år har Imenella dansat på scener över hela världen, något som var en stor fördel när hon väl inledde sin karriär som rappare och kreatör. Med erfarenhet inom dans har hon lärt sig ställa krav som kanske verkar konstiga för andra: 

“Inom dans har det alltid varit viktigt att känna på scenen. Är den halkig? Hur djup är den? Det är sånt jag alltid vill veta, men som kan va konstigt för andra. Det har hänt att jag bett om ritningar på en hel lokal. Hur scenen ser ut, vad de har för lampor … Så jag vet mina förutsättningar! Och om du inte kan det där själv – anställ någon som är bra på det.”

Jag frågar Imenella hur pandemi-året 2021 varit för henne, och hon tar ett djupt andetag innan hon börjar berätta. Hon berättar om den stora turné som var inplanerad från vår till höst, men där materialet inte stämde överens med hennes vision kring uppträdandet. Det sound vi fick höra på den då nya singeln “Ah Shit”, krockade med hennes äldre spår – och Imenella förlorade sakta men säkert sitt bränsle. Samtidigt fick hon nyheten kring restriktionerna och en lättnadskänsla spred sig inom henne. Det var äntligen dags för henne att ta ett steg tillbaka för att reflektera och slappna av. Men det gav henne också mer tid att jobba i studion. “Albumet hade nog inte hänt om det inte vore för pandemin,” säger Imenella. 

Har din skaparprocess förändrats under pandemin? 

“100 procent. Allt från skrivandet till att lära sig prodda. Att som kvinna kunna jobba med manliga producenter och inte bara brösta att de vet bäst. Det existerar inte i mig – för jag kan och vet lika mycket. Även att credda sig själv och veta att: ‘Du har gjort det här länge nu, du kan det här.’

När vi träffade Imenella på Way Out West 2019 berättade hon att dansen var som en “safe zone”. Då kändes istället musiken som något nytt, utmanande och lite läskigt. När vi möter henne i dag, tre år senare, är det som att möta en annan människa. En artist som landat i sig själv, musiken och hela skapandeprocessen. Och Imenella berättar att det stämmer: “Ja, jag är inte riktigt samma nu som jag var då. När man gjort musik i fyra år – är det som att det gått åtta år.” 2019 vann hon Årets Nykomling på Grammisgalan – och hon berättar även om hur hon väldigt tidigt fick höga förväntningar på sig. “Folk får en bild av att: ‘I already made it’. Det förkortar min upcoming-aura.” 

Det är som att det kan vara farligt att vinna musikpriser för tidigt …

“Ja. Jag kommer ihåg när jag blev nominerad till Årets Nykomling. Samtidigt var jag nominerad till Årets Hiphop, vilket kändes läskigt eftersom jag inte ens hade en EP då. Jag hade bara två singlar ute. Det var inte jobbigt eller så, men det var inte bra för mitt psyke. Sen såklart kände jag mig välförtjänt och skittacksam för vinsten Årets Nykomling – men för mig är nomineringen i sig det största!”

I debutalbumet, som på spåren “Celebrate” och “Louvren”, tar du upp att du har haft mycket motgångar i industrin, stämmer det?

“Ja, ibland är det är som att folk tänker att jag är less deserved för jag kom in så snabbt i branschen. Men bro, jag jobbade från mitten av 2016 till början av 2018. Jag och Savvas var i studion varenda dag. Det var inte så att jag släppte en låt och ba: ‘Tadaaaa’. Jag la mina 10.000 timmar, 100 procent! Ibland får jag frågan: ‘Hur har du åstadkommit blabla på så kort tid’ – men det är inte kort tid. Jag har jobbat länge och hårt för det här!”

Du har jobbat på Gemini i ett år. Var befann du dig i livet när du började på albumet?

“Jag var jättedeprimerad när jag började göra albumet. Eller, inte ens när jag började göra albumet. Processen av albumet kom till – för att jag var deprimerad. För mig började musiken kännas som dansen hade gjort tidigare. Alltså på slutet när jag ba: ‘Jag vill inte göra det här’. Vi gjorde Grammis, men det kändes inte längre. Jag var inte nervös, var inte rädd längre. För mig betyder det oftast – då går vi vidare. Jag kommer inte stå och vända på samma sten, då går jag och hittar något annat. Jag är en adrenalin-driven människa och jag jagar verkligen den känslan hela tiden. För mig, om det skulle innebära att spela badminton för att jaga den känslan, då kommer jag göra det. Jag kommer inte stampa på samma ställe.” 

Men någonstans fann Imenella lust och kraft att skapa musik igen, och det var alltså långt ifrån över. Hennes kusin, artisten Yasin, insisterade på att hon skulle åka ned till London medan han jobbade på sitt eget album. Och bara tre dagar in i resan hade Imenella redan funnit inspiration – “Passion” och “Louvren” skapades. “De brukar sätta käppar i mitt hjul ibland, jag klarar mig gång på gång. Jag håller mig till mina, jag är trött på folk. Jag är bara trött på folk asså,” konstaterar hon på den melodiska “Louvren”. Miljöombytet hade en positiv inverkan på både Imenellas musikskapande, men även mentalt. Tiden tillsammans i London spenderades med att diskutera musik, skapande och drömmar. Hon berättar även om hur hennes kusins bestämda och självsäkra jargong med producenterna väckte tankar och inspiration hos henne: 

“När han ville att något i spåret skulle ändras, sa han inte: ‘Kan duuu?” – utan han sa: ‘Gör såhär!’ Det inspirerade mig till att bli ännu mer bestämd i mitt skapande: ‘Det är såhär det ska vara, det är såhär det ska gå till’. Det var det här jag behövde anamma. Det är okej att vara tydlig med vad man vill”. 

När Imenella var tillbaka i Sverige hörde hon direkt av sig till sin producent Lucas Nathanson för att ivrigt börja skapa mer musik till det som skulle komma att bli debutalbumet Gemini.

“Det var jätteskönt att träffa en producent som hade inställningen: ‘Du vet själv vad som är bra’. Han sa aldrig: ‘Här är ett beat’, utan mer: ‘Vad vill DU göra idag?’, och jag tror inte jag hade haft den rollen i ett skapande innan. Första månaderna hände det ingenting. Vi hade session på session. Ena stunden ville jag göra pop, andra stunden RnB. Det fanns ingen guideline. Sen sa jag till Yasin att jag jobbade med Lucas. Och han sa; ‘Men testa göra Passion. Gör om Passion och Louvren och låt han prodda’. Sen fick Lucas göra det och han fattade direkt. Han fattade ljudbilden, han fattar modet och vi alla älskar ju den. Den var dunder. Sen fortsatte det bara. Vi gjorde Nordvästra och fortsatte fram tills albumet var klart.” 

Hur kom konceptet ‘Gemini’ till, för det är ju ett stjärntecken?

“Hela albumet är all over the place. Precis som jag – jag är gemini. Skivan är som mitt huvud. Det är olika ämnen som flyger runt. Det är så det är att vara en gemini. När jag inte kom på ett namn till albumet tänkte jag på att det är många genrer i skivan. Vi är i en traphouse ena sekunden, vi är på en dancehall-fest nästa sekund. Vi sitter i en bil och lyssnar på drill tredje sekunden och helt plötsligt är det RnB, och sen är det pop. Albumets namn måste vara ett ord som folk relaterar till den här känslan. Och gemini är så där. Man brukar säga att: ’Ni har två olika personligheter. Två ansikten’ – så för mig är geminin bara mina två olika ansikten. Jag är introvert och extrovert exempelvis. Det beskriver mig på ett jättetydligt sätt, det går inte ens att missförstå.” 

Du har väldigt många nice features också. Bland annat på låten “Foxy” med Pabi. 

“Han är en stjärna och är otroligt duktig. Han freestyleade verkligen den där refrängen. Vem fan freestylear en så bra refräng?! Först hade vi gjort låten, men vi hade ingen refräng. Jag kämpade jättelänge med det. Sedan gick jag hem och i mitt huvud hörde jag bara Pabi. Jag började sjunga på hans låt “VEM E DU”, och det är faktiskt Lucas som proddat den med. Hur liten är världen egentligen? Så vi ringde Pabi samma kväll, han kom till studion och 40 minuter senare var det klart.”

Du har också med Cherrie på “För alltid”. Berätta om den processen!

“Den processen var lite jobbigare. För låten handlar om en destruktiv relation, och framförallt psykiskt våld. Det är ett jobbigt ämne att prata om – och jag har inte öppnat upp mig om den saken ever. Därför visste jag att jag vill göra låten med Cherrie, för det finns ingen jag vill dela den grejen med förutom hon. Jag kallar Cherries refräng för kram, för det är som en kram. Jag visste att ingen hade kramat mig i den här låten så som hon gör. När vi gjorde den sa jag till henne – ‘Jag vill inte ha Cherrie, jag vill ha Sherihan’. Hon ba: ‘Vad är skillnaden?’. För mig innebär det moden på till exempel Lämna Han – det är Sherihan. Det var en annan pain i dessa låtar. Ingen av oss är i de känslorna i dag, men det blir inte mer genuint än så om vi inte båda utgår från dom känslorna.” 

Känner du att låten hjälper dig komma ifrån de känslorna? 

“Det hade jag redan gjort. Annars hade jag aldrig kunnat göra en låt om det. Jag är inte den som prata om saker när jag är i dem. Ingenting i min skiva är nutid. Allting är passé. Det är det som är den röda tråden, allting är som jag kände då och jag har gått vidare. Om man inte känner mig och lyssnar på min skiva kanske man tror att Imen mår jättedåligt. Jag är inte alls där!”

Så om vi ska summera, hur vill att man ska känna efter att man har lyssnat på Gemini?

“Att du gått vidare, på gott och ont. Att du är starkare. Att det är en del av livet, och att det löser sig. Men också att det är okej att hata sitt ex – även om du gått vidare. Man behöver inte alltid va så vuxen om det. Du får faktiskt, precis som Cherrie säger på ‘För alltid’, känna som att du: ‘hatar dig för alltid’. Det är lugnt att du känner så.” 

Vad kan vi förvänta oss från Imenella 2022?

“Förhoppningsvis en turné. Men jag håller också på med ett projektet som vi repar på nu. Det är en visuell version av mitt album. Jag har koreograferat danser från låtar på Gemini. Sen har jag plockat på mig massa dansare och gjort en jävligt stor produktion, typ den största jag gjort. Jag koreografer, stagear, stylar, producerar – allt!” 

Text: Nardos Tekle

Lyssna på Imenellas debutalbum Gemini nedan!