Jireel berättar om albumet '1953' & relationen till sin pappa

"Imorgon kan jag släppa exakt vad jag vill utan att någon kan säga att jag har förändrats"

Sommaren 2015 uppträdde en ung kille från Rågsved på ett kollo i Bromma. Hans namn var Jireel. I publiken fanns artisten, rapparen och låtskrivaren Pato Pooh. Han letade talanger till det nystartade skivbolaget Nivy och blev direkt trollbunden av nykomlingen som hade en naturlig fallenhet för både melodier och flow. Ett möte med skivbolagets Kristian Riffo och Jeff Roman blev starten på en livsförändrande resa som skulle sätta grunden för Jireels artisteri. Samma år kom debuten “Här & Nu”, och det dröjde inte länge innan han gick platinum för första gången med hitlåten “Cataleya”. 

Jireel blev snart namnet på allas läppar – med nomineringar till landets största musikpriser, två Grammisvinster, tre album, låtar som streamar millar och turnéer landet över. På bara fem år har Jireel hunnit med mer än de flesta gör under en hel livstid, och ännu är han långt ifrån klar. När vi träffar honom i en studio i södra Stockholm är det dagen innan releasen av hans album 1953. Det är svårt att föreställa sig att killen som sitter i soffan framför oss inte är äldre än 20 år. “Det är sjukt för folk kan skriva till mig att de har lyssnat på min musik sedan de var små, och det känns så konstigt för jag var ju också ett barn då” skrattar Jireel. Båset vi befinner oss i är dränkt i neonljus och det är just i det här rummet som majoriteten av skivan är inspelad. Det är bara ett halvår sedan han släppte sin senaste platta Sex Känslor, och många hade nog inte förväntat sig ännu ett helt album så nära inpå. Inte Jireel heller, men en del saker i livet är omöjliga att förutspå. 

Dopest / Julia Sixtensson

2020 var ett minst sagt oförutsägbart år. Det var nog ingen som såg framför sig den pandemi som kom att skaka om världen och förändra tillvaron för miljarder människor. När Jireel släppte albumet Sex Känslor sommaren 2020 hade han ingen aning om att han skulle börja jobba på nästa projekt bara några veckor senare. Knappt en månad efter releasen möttes han nämligen av beskedet att hans pappa gått bort i det nya viruset Covid-19. Många skulle säkert tycka att det sista en behöver efter en förlust är att jobba dag och natt i en studio, men för Jireel blev musiken det självklara sättet att läka:

“Det känns så skönt att albumet ska ut, för det känns som att jag kan gå vidare från den historien. Det är som att verkligen sitta och prata med någon, ventilera. Jag har alltid varit keff på att prata med folk. Jag är inte den människan som går till någon och berättar vad jag gått igenom. Det enda sättet jag kan göra det på är via musiken” säger Jireel.

Albumtiteln 1953 står för hans pappas födelseår, och Jireel beskriver det själv som sitt mest personliga projekt hittills. Skivan lyfter ämnen som hur det är att växa upp med en frånvarande förälder, och hur förlusten av hans pappa påverkat familjen. 

“Albumet handlar mycket om mig själv och det är mitt sätt att läka genom musiken. Jag har inte tänkt att det ska vara årets album, eller att alla måste gilla det, berättar han. “Jag tror att som musiker måste du kunna göra musik som du själv är stolt över. Det är fett enkelt att falla för folk som säger: ‘Släpp inte det här för det är inte mainstream’. Jag tror många artister fastnar i den cirkeln och glömmer bort vad dom egentligen vill göra.”

Jag tror att som musiker måste du kunna göra musik som du själv är stolt över

 

1953 består av totalt 8 tracks, och inkluderar de tidigare släppta spåren “Tankarna”, “En Stund” och “Förebild”. På “Förebild” får lyssnarna för första gången en djupare bild av relationen mellan far och son, men det är främst en hyllning till hans mamma som fått ta rollen som båda föräldrarna under stora delar av hans uppväxt. Jireel är född i Angola, men under de första åren bodde hans pappa i Sverige. När Jireel sedan flyttade till Sverige fick han inte kontakt med sin pappa förrän han var i femårsåldern: “Den som blev min mamma och pappa då – det var min mamma. Hon fick ta båda rollerna. Det har påverkat så att jag och min pappa aldrig riktigt haft en djup far-och-son-relation” berättar Jireel. 

Hans favoritspår från skivan är den svävande singeln “Regnet Faller” som inleds med just ljudet av regndroppar som slår mot marken. Genom låten berättar han hur han fått ta en roll som förebild för sina yngre syskon: 

“Jag har fyra yngre syskon. Den yngsta är sju år och han förstår inte riktigt vad som hänt än. Det betyder mycket för mig att kunna skriva en sån låt som gör så han kommer kunna förstå vad som egentligen hände sen när han blir lite äldre. Och sen är det en låt för mina äldre syskon som kan läka nu när de lyssnar.” 

1953 finns endast ett samarbete, en feature från en av Sveriges största artister – Yasin. Det är ett collab som blivit mycket omtalat efter att Yasin häktades på nyårsafton 2020, men då var låten redan inspelad. Jireel berättar att ett samarbete mellan de båda funnits på kartan sedan flera år tillbaka, men inte blivit av förrän nu. Från början var det inte ens tänkt att ha några features på albumet överhuvudtaget, men när spåret “Mexico” var klart fick han känslan av att något saknades. Jireel skickade beatet till Yasin som snart skickade tillbaka en fil med sina texter – och då kändes samarbetet helt givet. 1953 rundas sedan av med den Jeff Roman-producerade singeln “Söndag”, vilket är den track som bryter av mest från resten av albumet. Syftet med den gospel-inspirerade låten var just att avsluta skivan med hopp, ett sorts ljus i tunneln. “Jag vill att när du lyssnat klart så ska du i alla fall komma ut med en låt som ger dig hopp” säger Jireel. 

Tittar en tillbaka på Jireels karriär, känns det som att han gjorde debut vid precis rätt tidpunk. Mycket handlar självklart om talang, men även om timing. Trots sin unga ålder var han med och startade en våg av ett nytt sound på Sveriges musikscen. 2017, bara några år efter debuten, gick hiphop om rock som den största musikgenren i USA – och fick även ett enormt genomslag i Sverige. 

“Det är kul att det kommer artister nu från olika förorter. Förut var fotboll grejen, alla ville bli fotbollsspelare. Nu vill alla bli rappare. Men det är nice att det har blivit så för man märker att hiphopen har blivit så stor!” säger Jireel. 

Även om Jireels sound inte går att bryta ned till enbart hiphop utan kombineras med afrobeat, pop och portugisiska inslag – har han utan tvekan varit en del av genrens resa mot mainstream och A-rotation på landets radiokanaler. Han berättar själv att han uppskattar att han inte kan placeras in i något givet fack. Även om han var tidig att pusha subgenrer som trap i Sverige – är det inte det han associeras med i första hand: 

“Varför jag tror jag inte nämns i till exempel den här trap-grejen är för att jag alltid varit för alla. Jag tror inte folk har en plats där dom kan lägga mig, och jag tycker den platsen är skön. Imorgon kan jag släppa exakt vad jag vill utan att någon kan säga att jag har förändrats. Idag kan jag göra en låt med Yasin och sen imorgon kan jag göra en låt med Victor Leksell eller Molly Sandén – och ingen kan säga nåt!” 

En del av hans artisteri som finslipats sedan debuten är låtskrivandet. Med åren har hans texter blivit mer och mer målande, och personliga. När jag tar upp rader från några av hans första låtar, skrattar han. Även om de spår han släppte vid starten av karriären uppenbarligen gick hem hos lyssnarna, har han svårt att tro att hans team idag skulle ha godkänt eller pushat ut dem. Han är dock tydlig med att han inte ångrar något. Det finns en stolthet över de historier som den 15-åriga Jireel hade att dela med sig av, men när man spenderar dag in och dag ut i studion lär man sig skriva och jobba på sig själv. Han berättar att han alltid skrivit sina egna låttexter. Jag undrar om han någonsin funderat på att skriva med andra: 

“Vet du vad grejen är? Jag tror inte på att någon annan kan förklara det jag känner. Jag kan ha nån där som bollar nån idé. Men jag vill kunna säga att jag har skrivit det här och kunna stå för allt jag skriver” säger Jireel eftertänksamt. 

Fem år har gått sedan kollot det där sommarlovet som förändrade allt. Nu består Jireels framtidsplaner av en internationell satsning som funnits i planeringen sedan långt tillbaka – att släppa musik på både engelska och portugisiska. Tanken var att göra drömmen till verklighet redan förra året. Det är dock planer som fått läggas på is på grund av den rådande pandemin. ”Jag har massa engelska och portugisiska låtar som kommer. Det handlar bara om timing” säger Jireel. Och vi tvekar inte överhuvudtaget på hans chanser att slå internationell – han bockar trots allt av många checkar på listan över viktiga punkter för världsartister. Han har smeknamnen (Jeezy, MOTY), han har självklara albumkoncept (18, NITTON) samt ett mångfacetterat sound med något för alla. En får inte heller glömma hans utmärkande tag “Kääänsla” som nästan kan liknas vid Young Thugs “Slatt”, Travis Scotts “It’s lit” eller DJ Khaleds “We the best”. 

1953 utgör en betydelsefull milstolpe i Jireels karriär. Det är en resa mot acceptans, förlåtelse och att slutligen läka sig själv. Något som han med facit i handen, känner att han faktiskt har gjort. Vad som väntar härnäst för Jireel 2021 – kan bara tiden utvisa. 

Lyssna på Jireels senaste album 1953 nedan!